Ännu ett äventyr ur Wie Ungha-krönikan

"DET STORA MÖRKRET"

(Ur Vi Är På G nr 4/08 - nr 3/10) av Mr G - Greger Kungberg

De båda flickorna stapplade fram i snöstormen mot en liten stuga, som låg vid foten av det väldiga, och sedan urminnes tider heliga, berget "Khroon".

Flickorna hade, tillsammans med sin äldre bror, varit på väg hem efter ett besök hos sina släktingar i "Whiss-Lanndha" när de överraskades av det närmast övernaturliga snöovädret. Syskonen hade i den dåliga sikten tappat riktningen och Brodern som gick i täten hade plötsligt tappat fotfästet och fallit ner i en liten ravin. De bägge systrarna fattade först inte riktigt vad som hänt när brodern bara försvann. De började ropa efter brodern, men fick inget svar.

Frusna, och vid det här laget ordenligt både hungriga och utmattade började de gå igen, i förhoppningen att brodern var en bit längre fram. När de efter ytterligare en lång stund insåg de att de inte skulle hitta brodern. Vanmakten blev nästan överväldigande och de kände bara en stor tomhet i kroppen.

"Stannar vi här kommer vi att dö. Vi måste fortsätta" sade den ena systern. På sin högra sida kunde de se att något stort och väldigt tornade upp sig i snöstormen och de förstod att de nu gick parallellt med Khroon-berget. "Håller vi oss bara intill berget så måste vi ju till slut komma fram till "Whesst-Bho-Aas", flämtade den ena systern som nu hade blivit den som tagit kommandot.

Wheest-Bho-Aas var ett litet samhälle som inte låg långt ifrån den by som systrarna och brodern kom ifrån.

Systrarna bara fortsatte och fortsatte att gå och det kändes som om snöstormen bara ökade i styrka. De såg inte längre mer än någon meter framför sig och plötsligt så dök ett vägg upp framför dem. "Titta, en liten stuga!". Med sina sista krafter lyckades de ta sig runt stugan och bulta på dörren. Efter vad som tycktes vara en evighet hörde började dörren så att öppnas. De formligen ramlade in i stugan och därefter slöt sig mörkret över dem.

De bägge systrarna vaknade nästan samtidigt. De fann att de låg i en stor varm säng och att värmen i kroppen hade börjat återkomma. På andra sidan rummet brann i en stor brasa i en öppen spis och på en pall bredvid såg de ryggtavlan på en man som verkade vara hur gammal som helst.

Den ena systern harklade sig och mannen vid brasan vände sig om. "Jaså, det är till att äntligen vakna" sade han. "Var är vi någonstans" sade de bägge syskonen nästan samtidigt. "Välkomna till min enkla lilla boning. Jag kallar stället för "Rhaasgaardh". Och vilka är ni då?" "Jag heter "Hann-Ah-Oh" och min lillasyster heter "Hann-Ah-Jih". Vi överraskades av snöstormen på väg hem. Vi hade även vår broder med oss men han kom ifrån oss i stormen."

Att brodern fallit ner i en liten ravin visste de bägge systrarna ännu inte. Den gamle mannen, som verkligen såg ut som om han var många många hundra år gammal sade, något överraskad av vad han fått höra, "Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Jih, ni är händelsevis inte släktingar till Byhövdingen "Hann-Eh-Hon-Ah" i "Weck-Sjoe?" De bägge systrarna utbrast samtidigt, "Det är ju vår faders fader".

Den gamle mannen fick något ömt i blicken och han började nästan gråta. Systrarna såg undrande på varandra. Den gamle mannen tog sig efter en lång stund samman och sade, "Jag heter "Joh-Hann" och är er faders faders faders faders fader" Flíckorna blev helt chockade av den gamle mannens ord och efter en lång lång stund när man närmast kunde ta på tystnaden i rummet sade den ena systern, "Men... vi förstår inte. Enligt vad man berättat för oss så hade vi en förfader vid namn Joh-Hann som dog för nästan 200 år sedan i samband med det stora kriget mot den onda trollkarlen "Ghabb-Eh" och hans styrkor?" sade Hann-Ah-Oh. "Ja, det är vad man sagt till alla, men sanningen är en helt annan. Det jag nu kommer att berätta har varit en hemlighet i nästan 200 år".

"Den onda Trollkarlen Ghabb-Eh och hans styrkor hade efter många års strider för att ta över makten i "Chron-Kjö-Pinghe" nästan nått sitt mål. Endast en liten utpost i de centrala delarna av provinsen stod fortfarande emot. Denna utpost och befästning, "Rho-Th-Nee", hade under många år varit ett av Wie-Ungha-trons starkaste fästen. Hela Chron-Kjö-Pinghe var ödelagt efter Ghabb-Ehs fasansfulla härjningar. Allt verkade förlorat och folket hade givit upp allt hopp..."

Joh-Hann slöt ögonen och det föreföll som om hans tankar flöt iväg på egen hand. De bägge systrarna skakade på den gamle mannen och sade "Farbror,farbror, fortsätt berätta". Joh-Hann ryckte till. "Förlåt mig, men varje gång jag tänker tillbaka så händer något med mig, det är precis som om någon underlig kraft tar tag i mig och drar mig tillbaka till denna hemska tid. Nåväl, jag ska försöka fortsätta min berättelse.

"Trots att Rho-Th-Nee var en ganska liten utpost fanns här en så stor och mäktig magiskt kraft som inte ens Ghabb-Ehs styrkor hade lyckats erövra än! Källan för denna kraft, fast ingen visste om det, innehades av fyra unga människor som nyss tagit det stora klivet till att bli lärljungar och beskyddare till Wie-Ungha-tron.

Det fanns ett stort Wie-Ungha-kloster i Rho-Th-Nee och Rho-Th-Nee hade under många sekler varit ett väldigt starkt Wie-Ungha-fäste. Den stora hemligheten som varit förborgad i 200 år är ju den att ännu idag är det ingen som exakt vet hur man till slut lyckades besegra den onda trollkarlen Ghabb-Eh och hans väldiga styrkor. Ingen är inte riktigt sant, jag vet, och jag var med när det hände" Joh-Hann suckade högt och föreföll än en gång försvinna iväg... "Farbror!", skrek de bägge systarna. "Ojdå, nu hände det visst igen. I alla fall, de fyra ungdomarnas namn var, "Zoo-Fhia", "Ämm-Ah", "Mih-Mi" och "Mihka-Ehla" och de var fortfarande helt ovetande om sina inneboende krafter.

Dessa fyra unga flickor hade växt upp på lite olika håll i Chron-Kjö-Pinghe men hade nu kommit till Rho-Th-Nee för att påbörja sin lärljungetid på det stora Wie-Ungha-klostret.

Ungdomarna hade så snart de träffats genast känt någon form av samhörighet. Det kändes nästan som om, när alla fyra träffades samtidigt, att de nästan flöt ihop och att en okänd kraft tog tag i dem. Zoo-Fhia, Ämm-Ah, Mih-Mi och Mihka-Ehla blev oskiljaktiga och de kände det som om att något fattades dem när de inte umgicks med de andra.

Översteprästen "Ad-Lih" och Översteprästinnan "A-Nin" brukade ofta tala om de märkliga ungdomarna och de kände att det bara var en tidsfråga innan något stort och omvälvande skulle ske.

Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Jih lyssnade andmäktigt på Joh-Hann och ställde sedan frågan. "Var fanns du vid den här tiden?" Joh-Hann tycktes än en gång försvinna i sina egna tankar innan han plötsligt ryckte till och utbrast kryptiskt "Jag fanns i händelsernas mitt men jag fanns ändå inte fysiskt där ännu". De bägge unga damerna vände sig mot varandra och fattade ingenting. "Vad menar du?" "Låt mig få fortsätta min historia så kommer allt att klarna så småningom.

Det gick ett år i klostret och Zoo-Fhia, Ämm-Ah, Mih-Mi och Micka-Ehla spenderade så gott som allt tid tillsammans. De hade också upptäckt att när de höll varandras händer och koncentrerade sig så kunde de skapa ett ogenomträngligt kraftfält omkring sig. De började experimentera om de kunde få detta fält att växa så att den även kunde innesluta ett större område. De visste ju att den onde Ghabb-Eh och hans styrkor hade tagit över nästan hela Chron-Kjö-Pinghe och att han även hade börjat sikta in sig på äntligen också dra ihop en jättehär för att slutligen också lägga under sig det sista motståndsfästet Rho-Th-Nee, som trots många försök på något underligt sätt lyckats stå emot alla tidigare anfall under det senaste året.

Wie-Ungha-klostrets högsta ledning, de bägge översteprästerna Ad-Lih och A-Nin hade också blivit insatta i de fyra unga flickornas planer. De var helt övertygade om att det var Wie-Unghas magiska inverkan som gett flickorna deras krafter. Det fanns gott om exempel genom historien som tydde på det.

Det var också nu som jag själv började att spela en roll i den här historien. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men det kanske är lika bra att bara säga som det är. Den kraft som Zoo-Fhia, Ämm-Ah, Mih-Mi och Micka-Ehla sakta men säkert började bemästra innebar i själva verket att de lyckades återskapa något som varit förlorat och spritt i rymdens mörker under tusentals år. Detta "väsen" var inget mindre än den sanne skaparen och grundaren av Wie-Ungha, den vars namn ingen känner och som nu bestämt sig för att en gång för alla få slut på alla dessa attacker från en massa ondsinta och helkorrupta personer som under de senaste tusen åren gång på gång försökt ta över makten i riket."

Raseriet i Joh-Hanns röst var omisskännlig och Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Jih blev skrämda samtidigt som de började, hur otroligt det än verkade, förstå vem den gamle mannen egentligen var. De frågade plötsligt, "Är du GUD?"

Joh-Hann ryckte till, funderade en stund och började sedan skratta våldsamt... "Nej, mina vänner, jag är inte Gud, men jag är skapad av Gud, som genom de fyra unga flickornas försorg blev till mänsklig form. Jag skapades för att göra slut på alla stridigheter och återställa lugnet igen."

Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Jih såg alldeles chockade ut över vad de fått höra. "Men... hur kan du då vara vår förfader och hur gick det till, och hur..." Joh-Hann avbröt dem med "Om jag får fortsätta min historia så hoppas jag att ni får svar på alla era frågor.

Ghabb-Eh och hans ofantliga styrka av över 100.000 man hade slagit läger ett par kilometer utanför Rhott-Nees stadsmur för det slutgiltiga slag som en gång för alla utplåna varje form at motstånd. Inne i Wie-Ungha-klostret kände Zoo-Fhia, Ämm-Ah, Mih-Mi och Micka-Ehla att det nu var dags för det stora kraftprovet. De fattade varandras händer, koncentrerade sig och kände plötsligt att något var annorlunda än tidigare. I mitten av den cirkel de bildat materialiserades, ur tomma intet, plötsligt en figur som såg ut som en helt vanlig ung man. Flickorna blev helt chockade och tappade sin koncentration. Den unge mannen log mot dem och utbrast glatt. "Hej på Er, mitt namn är Joh-Hann och jag har kommit för att hjälpa Er att utplåna ondskan i "Chron-Kjö-Pinghe!"

Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Jih satt bara som förstummade och Joh-Hann fortsatte.

"Jag förstår om Ni blev lite chockade och överraskade över min något ovanliga entré. Ni undrar säkert hur detta gick till och varifrån jag kommer" Zoo-Fhia, Ämm-Ah, Mih-Mi och Micka-Ehla sade samtidigt "Det är väldigt underligt men på något sätt, vi kan inte förklara hur, så visste vi nästan att det här skulle hända. Du är Wie-Ungha-trons skapares - Den Högstes - verktyg för att göra en omstart av människors medvetande i världen." "Ja, Ni har helt rätt, själv känns det som om jag alltid har funnits men jag har inga minnen av jag gjort tidigare, ändå är jag inte orolig för jag vet att min far låtit mig komma till Er för att tillsammans med Er återställa världen till en plats där ondskan för alltid ska vara borta."

"Låt oss ta varandras händer och låt alla Era tankar flyta fritt upp mot rymdens mörker och säg efter mig:

"För att skapa ljus måste det först bli mörker. Detta mörker ska vara i 24 timmar och under denna tid ska alla människornas tankar på ondska renas. Dessa 24 timmar kommer för alltid att vara känt som "Glömskan" eller "Det stora mörkret". När dessa 24 timmar passerat ska så ljuset komma tillbaka till världen och alla människor ska vakna upp ur sin slummer till en helt ny värld"

Ghabb-Eh var full av tillförsikt och kände att han nu äntligen skulle få härska oinskränkt över hela Chron-Kjö-Pinghe och alla skulle vara hans underlydande och att han med full kraft, hårt och våldsamt, skulle slå ned varje form av motstånd. Han skulle precis beordra sin här om anfall när himlen plötsligt blev helt svart och ett mörker sänkte sig över landskapet. Det sista han hann tänka var att detta mörker var ett övernaturligt mörker... Ghabb-Eh vaknade och undrade vad han gjorde utanför Roh-Th-Nee. Ännu mer undrade han vad närmare 100.000 andra människor gjorde utanför samma lilla samhälle. Han hade en svag känsla av att något stort och underligt hänt med honom, men hade reflekterade inte över det någon längre stund utan han kunde bara tänka på att han ville hem till sin lilla by för att umgås med sin familj.

Joh-Hann släppte de unga flickornas händer och sade "Det är gjort!"

"Men..." undrade Hann-Ah-Oh och Hanna-Ah-Joh. "Man sade ju att du dött under det stora slaget mot den onde trollkarlen Ghabb-Eh och hans styrkor." Joh-Hann svarade, "Ja, det var något som planterades in i allas medvetande under det stora mörkret, dels för att förklara att jag överhuvudtaget funnits, då jag ju har en hel del efterkommande släktingar, och skulle tycka att det var mystiskt hur deras släkt bara dykt upp ur tomma intet - även om det ju faktiskt var det som hände. Dels för att förklara varför Ghabb-Eh bara lämnade sin armé och varför den löstes upp så snabbt."

"Men varför måste du dö?" "Ja, det var ju för att jag är lite speciell. Jag är ju nu en bra bit över 200 år och så länge finns det ju ingen som lever i vanliga fall. Det var en bieffekt av de krafter som var i omlopp i samband med min skapelse. Efter det stora mörkret lämnade jag Roh-Th-Nee för gott."

"Vad hände med de fyra flickorna?" "Ja deras minne av händelser försvann också och de växte upp till fyra ledande Wie-Ungha-iither i riket.

"Vilken fantastiskt historia!" sade de bägge ungdomarna med gemensam mun. Så kom de plötsligt på att deras bror var försvunnen i snöstormen. Joh-Hann såg på dem vad den tänkte och han utbrast. "Jag ser på er att ni är oroliga över er bror. Det ska ni inte vara, han dök upp här precis innan ni ramlade in. Han ligger i det andra rummet och sover. Jag tycker nog att det är dags för er att också sova då timmen är sen och Ni har en lång bit kvar hem imorgon."

"Vilken underbar vinterdag" sade Hann-Ah-Oh till sin syster och sin bror. "Ja!" sade Rak-So, som var broderns namn. "Det känns också som om vi varit med om något otroligt men jag kan inte komma ihåg någonting av det som hände i går." "Nej, inte vi heller" sade den andra systern Hann-Ah-Jih. Man nu är vi snart äntligen hemma i Whesst-Bho-Aas igen. Hann-Ah-Oh och Hann-Ah-Joh kände dock att det var något som kändes fel trots allt. De kunde inte sätta fingret på det men de hade en känsla av att något hemskt skulle hända inom kort.

Epilog:
Epilog: Joh-Hann satt framför spisen och log för sig själv. ”Om de vara visste vad som egentligen hände och vem jag egentligen är skulle de nog önska att de aldrig satt sin fot i min boning. "Det stora mörkret" varade inte i 24 timmar utan i 200 år och nu är det äntligen dags för min herre och mästare att för första gången överlista och slutligen vinna över "Den Högste" och hans anhang av semigudar, Wie-Unghas överstepräster, lärljungar och alla andra som följer i deras fotspår. Världen kommer att brinna i all evighet..."


Missa inte nästa spännande och avslutande historia ur Wie Ungha-krönikan "SCHACK MATT!"

SLUT!
2009-08-27