Ännu ett äventyr ur Wie Ungha-krönikan

"FACKLANS DÖD?"

(Ur Vi Är På G) nr 1/07 - nr 3/08) av Mr G - Greger Kungberg

Livet i Wie Ungha-provinsen Chron-Kjö-Pinghe hade, efter historien om "Offerlammet" återgått till det normala igen. Tvillingarna, som även var "Överväktare Henjon-Sanemm" vakade över landet i över 100 år, men hade till slut dragit sin sista suck och landet stod nu helt utan ett starkt försvar.

I Wie-Ungha-riksrådet EFF-ESS stod man som handlingsförlamad efter Överväktarens död. En händelse som skulle bli genomgripande för hela Wie-Ungha-tron skulle inom kort sätta hela riket i chock. Denna händelse var så genomgripande att många ansåg att detta var slutet för hela Wie-Ungha!

Men låt oss börja från början: Det fanns en artefakt inom Wie-Ungha som betydde mer än något annat, nämligen den "Gyllene Facklan". Denna, den högsta trons viktigaste föremål sades ha tillhört Wie-Ungha trons skapare "U-Noh Lha-R Sonn". Gyllene Facklan hade sedan urminnes tider haft sin plats i det största och heligaste Wie Ungha-templet, Err-Oh, som låg på en hög kulle mitt i de centrala delarna av landets huvudstad Ztokk-Holl-Mh. Själva Gyllene Facklan var en stor sköld i guld. Ingraverat fanns en fackla med en eld som symboliserade själva livsnerven för alla Wie Ungha-ijterr. Legenden, som de flesta "visste" var sann, sade att om den Gyllene Facklan försvann eller förstördes så skulle grundvalarna för hela Wie Ungha-tron knäckas och folket skulle förlora sin tro på den kraft som Wie Ungha gav det uppväxande släktet. Det skulle, befarade man, gå så långt att personer under 25 av jordens vandringar runt solen helt tappade sin förmåga till att ta egna initivativ, att ta någon som helst ansvar, att samarbeta, ja att helt enkelt tappa hela sitt engagemang över allt som gjorde livet värt att leva. I förlängningen innebar ju detta att allteftersom åren gick och de äldre dog ut så skulle hela mänskligheten falla ner i ett mörkt djupt hål utan slut!

Det var denna övertygelse som gjort att ingen, inte ens de mest onda och illvilliga varelser på jorden hade vågat försöka lägga beslag på, eller förstöra, den Gyllene Facklan...

Men... så en dag hände det otänkbara...

Den magiska Gyllene Facklan ansågs så mäktig och säker att den inte ens hade någon mer bevakning än den av några få munkar, som vigt sina liv åt att vakta den.

En morgon, i gryningen, i början av det åttonde månvarvet, när översteprästinnan Aras-Allimac, som hon gjorde varje dag, kom för att be så upptäckte hon till sin fasa att de bägge munkar som höll vakt utanför Fackelsalen låg orörliga på golvet. Hon böjde sig ner över dem och kunde bara konstatera att de var döda. Alldeles kall i hjärtat reste hon sig upp och, med en nu helt iskall hand av fruktan över vad hon skulle finna, öppnade hon den stora och tunga ekdörren till Fackelsalen. Hon vågade nästan inte titta upp mot den plats på väggen där den Gyllene Facklan hängt sedan templet byggdes för flera tusen år sedan. Efter, vad som verkade vara en evighet, öppnade så Aras-Allimac ögonen och stod sedan som förstenad några sekunder innan hon öppnade munnen och skrek som hon aldrig skrikit förr. Hon skrek och skrek och verkade inte kunna sluta. Trots templets tjocka murar kunde hennes hjärtskärande skrik höras över hela templet. Alla, präster, prästinnor, munkar och andra, som hörde översteprästinnan Aras-Allimacs skrik blev alldeles kallsvettiga och livrädda.

Dn förste som tog sig ur detta tillstånd var Aras-Allimacs manlige motsvarighet översteprästen Ull-Fahn-Dreass. Han försökte lokalisera varifrån skriket kom och rusade därefter åt det håll han trodde det kom ifrån. Han fann de bägge döda munkarna utanför Fackelsalen och strax innanför densamma fann han Aras-Allimac. Hon hade slutat skrika och stod nu och stirrade rakt fram. Henne högra arm var lyft och hennes pekfinger pekade mot en plats på väggen på andra sidan av rummet. Ull-Fahn Dreass följde hennes finger och fann till sin förskräckelse att den Gyllene Facklan inte längre hängde på sin plats!

Ull-Fahn-Dreass, fann att han, trots det fruktansvärda som hänt, fortfarande kunde tänka klart. Dådet att, uppenbarligen, stjäla det heligaste föremålet i landet måste ha utförts av en fullkomligt sinnessjuk och galen människa, med tanke på den legend som fanns om facklan. Något som också var mycket konstigt var att på den lats där den Gyllene Facklan hängt fanns nu istället ett helt annat föremål upphängt.

Det var en stor metallplatta, i till synes silver, med några ingraverade ord och symboler. Översteprästen Ull-Fahn-Dreass gick närmare och såg upp emot silverplattan. Orden Wie-Ungha fanns ingraverat och strax ovanför fanns något som såg ut som någon typ av avbildning av delar av en människa. Det såg ut som ett huvud och ett par armar. Översteprästinnan Aras-Allimac hade kommit ur sitt chocktillstånd och gick nu fram till Ull-Fahn-Dreass. De bägge prästerna vände sig mot varandra och de såg ut som två fetstora frågetecken. Nästan samtidigt tog de till orda "Vad är detta?"

En mängd andra tempelinnevånare hade nu också kommit in i Fackelsalen och stod som förstenade inför det hemska som hänt.

En ung tempeltjänare som också kommit till salen fick plötsligt liv och sade "Heliga fader och moder, jag hade inatt en dröm om att just detta skulle hända. En röst sade till mig att jag skulle vakna i gryningen. Jag skulle därefter söka upp Er bägge och ge er ett meddelande. Jag förstod inte innebörden förrän nu. Meddelandet lyder:

Facklan har gjort sitt! Facklans tid är ute! Facklan är död! Nya tider kräver nya symboler! Jag har givit Er detta. Det är nu Er plikt att förankra denna nya symbol hos folket. Det är också er uppgift att få folket att inte tappa tron på ungdomens egna kraft. Den som ska visa vägen är denne unge tempeltjänare. Han kommer genom sitt framtida handlande visa att den gamla legenden är felaktig och att det inte handlar om en Gyllene Facklas vara eller inte som bestämmer folks handlande, utan allt ligger i människornas egna händer. Tron på kraften är allt!"

"Var det allt", frågade Aras-Allimac. "Det fanns ingen avsändare av detta mentala meddelande?"

Den unge tempeltjänaren svarade "Jag skulle säga att meddelandet kom från "U-Noh Lha-R Sonn"".

Ett högt "Ooooooooh" hördes i församlingen. "U-Noh Lha-R Sonn" var Wie Ungha-trons grundare och skapare av den Gyllene Facklan. En av alla dessa legender om Wie Ungha sade att "U-Noh Lha-R Sonn" en dag i forntiden plötsligt dök upp i riket, förkunnade sin lära, överlämnade den magiska sköld som gick under namnet den "Gyllene Facklan". Lika plötsligt som han dykt upp så försvann han. Strax innan han försvann hade han till några av sina trognaste lärljungar berättat att han en dag skulle återvända och att det fram till dess skulle vara "Facklan" som skulle vara den symbol som "Wie Ungha" skulle använda.

Denna legend fick alla människor lära sig som väldigt små och alla trodde på den.

Ull-Fhan-Dreass, som av någon outgrundlig anledning kände sig alldeles varm inombords, log lite mystiskt och sade till den unge tempeltjänaren. "Vad heter du?"

"Jag heter Kasi-Salk", sade den unge tempeltjänaren med något som såg ut som en glimt i ögat. De bägge översteprästerna såg också något annat i ögonen på den unge pojken. Där fanns en mognad och ett drag av visdom. Väldigt svagt fann de även ett stänk av något som man bara kan kalla för sprallighet, nej, det är inte rätt ord...

Aras-Allimac och Ull-Fhan-Dreass så på varandra, nickade och översteprästinnan Aras-Allimac, som också kände sig underligt varm inombords, vände sig mot resten av de församlade personerna och sade. "Ni har alla hört vad skaparen förmedlat till oss. Facklans tid är över. En ny era börjar idag. Gå ut bland folket och förkunna det som hänt och för de som tvivlar, be dem komma hit och se med egna ögon vad som hänt. Denne unge tempeltjänare får stå som symbol för det nya och genom hans framtida handlande kommer vi att se att det inte ligger något i den gamla legenden om vad som händer om den Gyllene Facklan försvinner."

Ja, vad som därefter hände finns det många historier om. Inte alla accepterade den nya symbolen utan gjorde allt för att man skulle ta tillbaka facklan som symbol. Hur det gick med den saken får vi återkomma till i en senare historia. Men vad hade egentligen hänt med den magiska skölden "Gyllene Facklan"? Ja, det är det ännu idag ingen som vet.

Prolog
Översteprästinnan Aras-Allimac kunde för sitt liv inte kunde komma på ett bra ord för det stänk som de funnit i Kasi-Salks ögon. "Sprallighet, nej... Intelligens, nej... Äsch, jag ger upp!"

...Kasi-Salk, satt ensam på sin kammare i templet. Hans blick föll på den del av väggen som nyligen, mycket nyligen, hade blivit reparerad, av honom själv, efter att den några dagar tidigare oförklarligt delvis hade rasat ihop. Han log, "Alla gick på det, hela högen! Jag kanske skulle döpa om mig till "Luringen"".

SLUT!
2006-11-09