Ännu ett äventyr ur Wie Ungha-krönikan
"Offerlammet!"
(Ur Vi Är På G) nr 1/04 - nr 4/06) av Mr G - Greger Kungberg

Efter nästan 30 års välstånd i landet Svär-Je under ledning av det legendariska Wie-Ungha-riksrådet EFF-ESS hände så något som för alltid skulle få efterverkningar för framtida generationer ända fram till våra dagar. Inom loppet av bara några månvarv avled under mycket mystiska omständigheter såväl Wie-Ungha-lorden Greh-Gerr, Översteprästen Emm-Ell-Lijh, Phiah, Riksrådspresidenten Ann-Därrs och större delen av EFF-ESS och flera andra framstående ledare och personligheter. Oron bland folket övergick ganska snabbt till ren och skär rädsla över vad som orsakat detta och man fruktade det värsta. Paniken spred sig och en mängd olika domedagssekter började växa upp som svampar i landet och till dessa drogs vissa ljusskygga element som här äntligen fick en chans att visa sina rätta ansikten.

Vem, vilka eller vad var det som låg bakom denna utresning av nästan alla goda krafter i landet?

Kapp-Äll-Led var en liten by i utkanten av provinsen Chron-Kjö-Pinghe som hyste den ende av EFF-ESS representanter som lyckats undkomma det öde som drabbat alla de andra i rådet.

Kvinnans namn var Zarahh och hon, tillsammans med ytterligare personer som vi ska berätta om lite senare i denna historia, skulle komma att spela en avgörande roll i detta drama.

Folk började sakta med säkert att fatta misstankar mot Zarahh och man undrade hur hon lyckats överleva.

Zarahh hade hittats när hon bara var en liten bebis av folk från byn som tog hand om henne och uppfostrade henne som sin egen. Vad ingen visste var att hon i själva verket var den okända häxan Kha-Rinn-Pee-Reez magiska skapelse. Om Kha-Rinn-Pee-Reez visste man nästan ingenting, mer än att sägnen gjorde gällande att hon kom till världen ridande på en drake långt bortom det okända mörker som det talades om i de gamla skrifterna. Hon var en ondskefull person som dykt upp då och då i de gamla historierna och ställd till med en massa elände. Var än hennes namn dök upp så handlade berättelserna bara om ondska, död och förstörelse.

Zarahh själv hade naturligtvis ingen aning om detta och trodde bara att hon var ett naturligt fött barn som någon satt ut i skogen för att dö. Hon hade spåtts en lysande framtid i EFF-ESS och var riksrådspresidenten Ann-Därrs skyddsling.

Under de senaste månaderna hade hon dock levt ett dubbelliv. På dagarna en förtjusande, snäll, duktig och trevlig ung kvinna… men på nätterna hade hon förvandlats till det ondskefulla väsen som tagit livet av alla de framstående ledare landet hade. Landet var utan ledare och var på väg att tas över av de onda makter som ännu en gång vaknat till liv efter att varit förvisade till det stora mörkret de senaste 30 åren.

Det fanns kanske fortfarande hopp, för i en annan del av provinsen Chron-Kjö-Pinghe fanns det ännu en överlevande kvar från EFF-ESS. Den gamle väktaren och nu etthundratrettioårige Sunil Nets låg på sin dödsbädd och hade inte många dagar kvar. Han hade kallat till sig två personer, de var faktiskt hans egna barnbarnsbarn Han förklarade för dem att Ni är vårt sista hopp! Leta upp ondskans boning och förgör den en gång för alla. Ni har kraften och modet att klara det. I Era kroppar rinner blodet från alla väktare ända sedan alltings början. Ni kommer inte att klara det ensamma utan måste samarbeta för att krossa ondskan. De gamla profetsierna har gått i uppfyllelse viskade Sunil Nets fram. Då en stor okänd kraft dödat alla goda ledare kommer två ungdomar att vara landets enda hopp. Dessa bägge kommer att vara väktarbarn i rakt nedstående led till den "Förste". De är också unika så till vida att de är komna ur samma ägg, ändå är den ene man och den andra kvinna Sunil Nets rosslade till och gav upp andan.

Tvillingarna reste sig upp, slöt ögonen på den gamle mannen, bar honom till det redan förberedda bålet och tände på. Lågorna från elden slöt sig om den gamle mannens kropp och de bägge ungdomarna satte sig upp på sina hästar och red iväg västerut för att finna och förgöra de onda makter som än en gång försökte ta över landet.

Tvillingarnas namn var Hen-Jon och San-Emm. Innan de tog sig an uppdraget måste de hämta upp ytterligare en person, vars kunskaper de inte kunde vara utan.

Ajam Ecam var en mycket komplicerad figur. Ingen visste riktigt om det var en man eller en kvinna. Ajam Ecam hade fungerat som tvillingarnas mentor ända sedan den dagen då deras föräldrar omkommit i en olycka med mystiska förtecken.

I sin stora grotta högt uppe på berget Tha-Berjj satt Kha-Rinn-Pee-Reez och såg i sin kristallkula hur hennes magiska skapelse Zarahh låg och sov, intet ont anande, i sin säng. Kha-Rinn-Pee-Reez hade under århundradena sakta med säkert blivit allt mera kraftfull och var nu den mäktigaste varelse som besuttit detta land. Hon fruktade ingen och hon skulle inom kort visa upp sig för folket och förklara att de alla var hennes tjänare.

Hen-Jon, San-Emm och Ajam Ecam hade kommit fram till Kapp-Äll-Led för att träffa Zarahh och försöka utröna om hon hade något med alla de avlidna ledarna att göra. Zarahh var helt oförstående, men berättade att hon på nätterna hade underliga drömmar där hon liksom flöt fram över marken och när hon landade hade hon gått rakt igenom både väggar och tak. Hon hade sett alla de döda ledarna som i en dimma och de hade försökt säga något till henne. Hon hade inte uppfattat vad och hade blivit lika chockat dagen efter när hon vaknat och fattat att den hon träffat i drömmen var död. Trion pratade med andra i byn och de berättade att det från Zarahhs hus hördes underliga ljud om nätterna. Varje natt hade de också observerat att en ljusstråle kommit från den mörka natthimlen och letat sig rakt ner i Zarahhs hus. Efter en stund hade ljuststrålen kommit tillbaka men nu gick den från Zarahhs hus rakt upp i himlen.

Tvillingarna och Ajam Ecam började misstänka att Zarahhs kropps togs över av en ond ande på nätterna och att det var den som låg bakom alla morden.

Med vem låg bakom alltsammans? Zarahh var ju ett oskyldigt offer och utnyttjades bara för någon annans syften. Vad de ju inte visste var att Zarahh inte var någon människa över huvudtaget utan skapad av Kha-Rinn-Pee-Reez.

Nu vidtog ett sökande efter nya ledtrådar i hela Chron-Kjö-Pinghe, mer eller mindre på måfå. Efter två hela månvarv kom trion så småningom till ett gästgiveri i den norra delen av Chron-Kjö-Pinghe. Från gästgiveriets fönster kunde man skåda det magnifika berget Tha-Berjj som såg ut att sträcka sig ända upp till himlen. Det gick en massa berättelser om berget. Berget var förhäxat och den som kom för nära sågs aldrig till igen. Många äventyrare hade försvunnit under årens lopp. Ingen som gett sig iväg på toppen hade någonsin kommit tillbaka för att berätta vad som händer där.

I de flesta historier finns det alltid ett visst mått av sanning och de tre vännerna såg på varandra och tänkte samma sak. Vi måste bege oss till toppen av berget och se om det ligger något i alla historier om det sade tvillingarna med en mun.

Man stannade på gästgiveriet över natten, åt en stor och närande frukost och gav sig iväg i riktning mot Tha-Berjj.

Man började sin stigning uppför det höga berget. i början var klättringen ganska lätt men allt eftersom de kom högre upp blev berget bara brantare och brantare tills det till slut var som en lodrät vägg framför sällskapet. Vi kommer inte högre sade Ajam Ecam. Tvillingarna Hen-Jon och San-Emm kunde inte annat än hålla med deras så mystiske mentor och följeslagare. Klättringen hade tagit hela dagen så man beslöt sig för att slå läger vid den lodräta väggen.

På natten hördes egendomliga ljud inifrån själva berget och plötsligt fick San-Emm, som hade eldvakt, syn på en mörk skugga som dök upp ur tomma intet en bit från lägret. San-Emm beslöt sig för att gå närmare. När hon kommit fram till det ställe där skuggan dykt upp insåg hon att det fanns en antydan till en skåra i den lodräta väggen. Det ser nästan ut som om en dörröppning tänkte hon. Av "skuggan" syntes ingenting.

Det var nästan gryning och hon beslöt sig för att väcka sin tvillingbror och Ajam-Ecam. Man lade sig på vakt utanför "dörröppningen" och väntade på att "Skuggan" skulle komma tillbaka. När det första solljuset började krypa upp över berget fick de syn på en liten figur som tog sig uppför berget. Vid dörröppningen mumlade figuren något och en del av själva berget öppnade sig. Sällskapet slängde sig fram i samma ögonblick som figuren började gå in i berget och man lyckades, efter en kort men intensiv strid, brotta ner figuren. De hade kommit in i en lång gång, med en trappa i änden som gick brant uppför. "Dörren" stängde sig bakom dem och de tittade ner på figuren som de fångat.

Det var en liten varelse, ca metern hög och med stort huvud, långa smala armar och ben och med en väldigt liten kropp. Hela varelsen var täckt av ca 5 cm långt hår, även i ansiktet. Små pliriga ögon stack fram i det håriga ansiktet, en antydan till näsa fanns och munnen var mera som ett sträck än en vanlig mun. Ajam Ecam tog till orda, Vem är du? Varelsen såg upp på Ajam Ecam och svarade, med förvånansvärt kraftfull röst för att komma från en så liten kropp, Mitt namn är Fämm-Tijo. Jag är skapad av den store Kha-Rinn-Pee-Reez, vars ohyggliga krafter kommer att få världen att darra inför hennes makt. Vadå, skapad?” undrade Hen-Jon. Jag är en av alla de äventyrare som sökte kunskap om detta mystiska berg, men liksom alla andra blev jag infångad av den store häxan. Hon förvandlade mig till den jag nu är. Jag är också den sista som ännu lever, Mina dagar är räknade och jag lever bara så länge som jag tjänar häxan. Nu när Ni är här kommer samma öde att drabba Er. Tvillingarna hade bleknat inför varelsens ord, men Ajam Ecam sade bara För oss till häxan.

Gruppen, med varelsen i spetsen började gå uppför de branta trapporna. Efter, vad som syntes vara en evighet kom man till slut fram till en stor avsats, i vars andra ände det fanns en dörr. Varelsen stannade till, vände sig mot sällskapet och sade oroligt Går Ni igenom denna dörr så finns det ingen återvändo. Än en gång sade Ajam Ecam För oss till häxan. Varelsen mumlade något igen och dörren gick upp. Sällskapet gick in i det som syntes vara ett stort runt rum. Bakom dem slog dörren igen med en smäll. Varelsen slet sig med ett snabbt ryck ur Tvillingarnas händer och smet iväg över golvet fram till en person som stod lutat över en underlig manick.

Personen sade, utan att vända sig om, Välkomna till min boning Ajam Ecam, Hen-Jon och San-Emm, Ja, jag vet vilka Ni är och att Ni sökt efter kunskap om de underliga saker som skett den senaste tiden. EFF-ESS död och Zarahhs- egendomliga beteende. Ni kanske förstår, sade personen och vände sig om, vem jag är. Jag är Häxan Kha-Rinn-Pee-Reez och från och med nu är Ni mina nya tjänare. Ni har tur, för jag är just i färd med att lägga sista handen vid denna maskin som kommer att 10-faldiga mina redan oerhörda krafter. Zarahh har varit mitt redskap och behovet av hennes hjälp är snart över. Hon kommer att dö i samma ögonblick som jag slår på denna domedagsmaskin och sedan är världen min!

Ajam Ecam rusade fram mot häxan, men häxan bara viftade till lite med handen och Ajam Ecam lyftes från golvet och med stor kraft slängdes han in i bergväggen. Han låg livlös och tvillingarna kände sig helt maktlösa mot häxans krafter. Men så hörde de plötsligt en röst som talade till dem. Den tycktes komma från tomma intet och häxan verkade inte höra den. Hör upp, mina framtida efterkommande. Ni är ättlingar i rakt nedstigande led till den "Förste" och Ni har krafter som bara väntat på att få släppas loss. Ni har den samlande kraften hos alla de väktare som funnits sedan tidernas begynnelse. Ondskans makter är stora, men mot den sanna godheten och visheten kan ingen motståndare vinna. Tänk bara på att Ni måste samarbeta för att lyckas. Rösten försvann och tvillingarna kände plötsligt att de lyftes från golvet för att, liksom stackars Ajam Ecam, dödas genom att med häxans hela kraft slängas in i bergväggen.

Tvillingarna tog varandras händer och inväntade döden. Men inget hände. Häxan Kha-Rinn-Pee-Reez kunde inte förstå vad som gått snett. Hon försökte på alla sätt få tvillingarna att krossas av bergväggen, men de bara hängde kvar en bit upp i luften. Hen-Jon och San-Emm insåg plötsligt att de genom att fatta varandras händer blivit oemottagliga för häxans krafter. Tvillingarna tittade på varandra, som om de bägge tänkte samma tanke. De två blev ett. De liksom flöt ihop till en enda person. Häxan såg förskräckt vad som pågick, men hade inget försvar då, den nu enda personen i rummet, förutom häxan själv, från sina händer slungade ut en energistråle så stark att häxan helt enkelt smälte av dess värme och styrka. Häxan var tillintetgjord.

Den "person" som tidigare varit två sjönk sakta ner mot golvet och tycktes än en gång förändras. Den blev två igen och tvillingarna stod så återigen och såg på varandra. De förstod plötsligt. Vi är varken hon eller han utan vi är "Ett". Vart helst ondskan finns ska vi bekämpa den genom att gå ihop och bli Överväktare Henjon-Sanemm.

Tvillingarna vände sig mot Ajam Ecam som låg död på golvet. Utan Ajam Ecams vägledning genom livet och genom hans styrka och mod hade vi aldrig lyckats i vårt uppdrag. konstaterade de. Av varelsen "Fämm-Tijo" syntes inte ett spår. Efter att ha förstört den maskin som häxan arbetat på tog man tog med sig Ajam Ecams kropp och begravde honom vid foten av berget. Sedan begav man sig till byn Kapp-Äll-Led där man hoppades kunna berätta för Zarahh att allt nu var över. Väl i byn kunde de konstatera att Zarahh hade upphört att existera. Byborna kunde berätta att man funnit Zarahhs kläder ute på en äng, som om hon bara hade försvunnit ut ur kläderna. Tvillingarna förstod vad som hänt sedan de insett att Zarahh försvunnit i samma stund som Kha-Rinn-Pee-Reez tillintetgjorts på toppen av berget Tha-Berjj av deras gemensamma krafter.

Man begav sig hemåt, förvissade att världen än en gång blivit räddad i sista stund. Livet återgick till det normala igen. Ett nytt EFF-ESS bildades så småningom, där Hen-Jon och San-Emm ställde sig i spetsen.

Till åminnelse av händelsen proklamerade EFF-ESS att den 18:e dagen efter det sjätte månvarvet på det nya året, den dag då häxans makt krossades, för all framtid ska vara den officiella Wie-Ungha-dagen.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

SLUT!
2006-04-25

tills en dag...

Missa inte nästa episod i den fantastiska Wie Ungha-krönikan. Med start i februari 2007 kommer berättelsen med den ödesmättade titeln "Facklans Död?"