Vägen mot Wie Ungha
(Ur Vi Är På G… nr 1/96 - nr 4/98) av Mr G - Greger Kungberg)

Det var en gång en kraftigt byggd man som utstrålade stor styrka och en inre kraft som lystrade till det vackra och mycket trevliga namnet. Östen.

Denne man skulle en mörk och kulen höstdag bege sig till den, i otaliga berättelser och sägner, ofantligt gamla och storslagna fornborgen, "Wie Ungha" även kallat "Kansliet" eller "Exxpänn" för att finna den berömda kalken i vilken magikern, trollkarlen och sändebudet Mis-Ter-Gee hällt några droppar av sitt förtrollade blod som om de dracks kunde göra att man fick evigt liv.

Så kom det sig då att Östen, som även kallades "Östen med rösten" p g a sin otroliga förmåga att skrika så att hus och andra byggnader rasade, flög iväg, sittande på sin tama fladdermus Wampire mot sina drömmars mål.

Östen blickade ned över landskapet som ju längre norrut de kom ändrade karaktär från att ha varit ljust, varmt och med mycket grönska till att mer och mer övergå i ett kargt berglandskap. Kylan som kom började bita i skinnet på Östen. Wampire hade dock kraftigt skinn och märke inte av kylan än. Men snart skulle de bli varse om den stora mörka faran som lurade på dem längre fram på deras väg till den gamla fornborgen.

Östen, som vid det här laget verkligen började känna sig mer och mer genomfrusen av den midvinterlika kölden som gick igenom både märg och ben, blickade ut över landskapet, och där!, långt borta vid horisonten började det ljusna och solen bröt igenom det tjocka molntäcket. Ett leende spred sig över Östens stelfrusna läppar. Wampire gav i samma ögon blick till ett skri som i dödsångest! Östen vred huvudet och fick se en uppenbarelse som för alltid skulle präntas in på hans näthinna. Det var den, i myterna omnämnde "Ess-Ve", en fruktansvärd Gud som ingen levande varelse överlevt ett möte med.

"Ess-Ve" kastade sig över Wampire, fick tag i Wampires ben och började dra honom ner mot marken. Östen, som vid det här laget hade återfått fattningen, efter den chock han fick när "Ess-Ve" plötsligt dök upp, drog upp sitt svärd, som den gamle mästaren Re-Gerg från Ön Enttor, vid världsalltets ände, hade smitt någonstans i den avlägsna forntiden, och började hugga "Ess-Ve" över ryggen. "Ess-Ve" tvingades släppa taget om Wampire.


Allihopa föll mot marken och de landade bredvid en Å som sakta flöt fram, Efter några timmar började Östen komma till sans igen. Han upptäckte då att hans älskade tama fladdermus Wampire var död. En bit längre bort låg "Ess-Ve" till synes också den död. Östen satte sig ner och begrundade sitt öde. Hur skulle han nu kunna ta sig till den gamla fornborgen "Wie Ungha"?

Medan han satt och funderade så kände han plötsligt att någon eller något närmade sig honom bakifrån. Han vände sig snabbt om, men det var för sent. Hans sista tanke innan han sjönk in i medvetslösheten var att "ska det sluta så här?"

När Östen kom till sans igen hade han en blixtrande huvudvärk. Han hade ingen aning om var han befann sig eller hur länge har varit medvetslös. Han lyfte försiktigt på huvudet och såg sig omkring. Han tycktes befinna  sig i någon sorts cell, för det enda han såg var stenväggar som dröp av fukt. I ena änden av rummet, fanns det en stor och bastant Ekdörr. Bredvid sig fann Östen en mugg med vatten och en bit bröd.

Östens huvudvärk ville inte försvinna och han kände att han dåsade till då och då. Ibland när han vaknade till fann han att någon fyllt nytt vatten i muggen och lagt dit mera bröd. Han undrade vem det kunde vara. Hans  krafter började återkomma och huvudvärken släppte så sakteliga greppet om honom.

Han började undersöka sin "cell" mera noggrant och  fann till sin förvåning en liten dörr på den motsatta väggen av den stora och bastanta ekdörren. Denna lilla dörr, som inte kunde vara mer än en dryg halvmeter hög, syntes inte vid en snabb undersökning av cellen, men Östen låg precis bredvid den och han kunde via en liten springa jämte dörren se en ljusstråle som sipprade in till honom. Östen, som med ens fick tillbaka nästa alla sina krafter igen, började undersöka dörren lite med noggrant. Det fanns inget  handtag eller ens ett litet nyckelhål, men vid dörrkarmen fanns en liten springa. Östen tog fram plåtmuggen och bröt av handtaget. Han började sedan bearbeta väggen jämte dörren med muggen. I två dagar höll han på oavbrutet. Han tog sig bara tid för några små korta sovpauser. Han undrade varför det inte kom någon längre. Under hans medvetslöshet hade ju någon burit in nytt vatten och bröd till honom, men nu hade detta upphört.

På kvällen den andra dagen hade han äntligen lyckats med att göra en hål stort nog för att kunna sticka ut handen. Han kände med handen över dörren, och där på andra sidan fanns det faktiskt ett handtag. Han öppnade försiktigt dörren och tittade ut. Vad han då såg fick hans ögon att nästan tränga ur sina hålor. En gigantiskt stor monstruös varelse med åtta armar och två huvuden. Östen blev alldeles stel av skräck. Han satt länge och bara såg på varelsen. Han upptäckte efter en stund att varelsen antagligen satt och sov.

Han kunde nu studera den mera noggrant. Förutom de fyra armparen och de bägge huvudena så hade den gul slemmig hud med stora svarta knölar här och där. Denna uppenbarelse uppskattade Östen vara över 2,5 meter lång. Den hade även två stora horn på sina bägge huvud.

Östen vågade sig efter en lång stund ut ur sin "cell" och smög försiktigt över golvet mot en ny dörr som han hade sett på andra sidan rummet. När han nästan hunnit dit hörde han ett fasansfullt vrål bakom sig. Varelsen hade tydligen vaknat och var nu på väg mot Östen i högsta fart.

Östen kände hur svetten började rinna i pannan och han kunde känna varelsens sura andedräkt i nacken. När han nästan hunnit ända fram till dörren så fick den äckliga saken tag i hans vänstra vrist och han lyftes upp mot varelsens stora käftar. "Nu har min tur tagit slut" tänkte han. Varelsen öppnade munnen för att bita av Östens huvud då besten plötsligt stannade upp och vände sina bägge huvuden åt vänster. Östen lyckades vända på sitt huvud och fick då se hur en armé av vita råttor med mord i blicken fullkomligt vällde ut från ett hål i väggen. Den slemmiga 2.5 meters varelsen blev tydligen skräckslagen av denna syn och släppte ner Östen på marken igen. Den vände sig mot råttorna och den syn som nu Östen fick se var det råaste han någonsin sett. Varelsen och råttorna kastade sig över varandra och blodet flöt i strida strömmar över golvet. Ena stunden verkade varelsen ha övertaget och i nästa sekund såg det ut som råttorna skulle vinna slaget. Östen tänkte inte stanna kvar för att se vilket.

Han sprang för sitt liv över rummet, slet upp dörren rusade in och slängde igen dörren igen bakom sig. Han hade kommit in i en lång korridor. Han började går framåt. Korridoren svängde efter ett tag runt ett hörn och just som han passerade det hörde han varelsen utstöta ett skri i dödsångest. "Så kan det gå" tänkte Östen. "Att vara stor och stark hjälper inte alltid". Östen började undra vad det var för en korridor som han gick i. Den gick uppåt och den svängde hela tiden i högervarv.

Timmarna gick och Östen undrade vad han skulle finna vid slutet. Rätt som det var slutade plötsligt korridoren vid en stor dörr. Den stod på glänt och Östen kikade försiktigt in. Vad han fick se lyfte hans hjärta med obeskrivlig lycka. Han insåg genast att han hade nått sitt mål med denna resa.

Han hade kommit till det i hundratals sägner och berättelser mytomspunna gamla templet "Wie Ungha". I rummet som han nu steg in i stod det som han kommit för. På ett litet runt bord mitt i tornrummet stod den, "kalken". Den kalken som det enligt legenden den store schamanen, sändebudet, magikern och trollkarlen Mis-Ter-Gee hällt några droppar av sitt eget blod i innan han togs upp till den eviga lyckan av den vars namn man inte fick uttala. Han som i folkmun bara kallades för "Den Störste". Dessa droppar av Mis-Ter-Gees blod var nämligen förtrollade och sades kunna ge evigt liv. Östen gick fram till kalken och han blev alltmer säker på att det var den rätta. Dess handtag såg ut som  en niohövdad orm som sakta slingrade sig upp mot kanten på bägaren. Den skimrade som av guld. "Det är ju guld" tänkte Östen. Denna kalk fanns beskriven i den gamla skrifterna. Östen tittade ner i den gamla bägaren. På botten låg något som såg ut som ett rött pulver. "Kunde detta vara....? Ja det är det!" skrek Östen inom sig själv. Han lyfte kalken mot munnen och hällde det röda pulvret i munnen.

Han lät pulvret fara runt i munnen så att det skulle fuktas av Östens saliv så att det skulle bli lättare att svälja. "Vad kommer att hända när jag sväljer?" tänkte han. Full av både spänning och rädsla lät han så det, nu fuktiga ,röda pulvret rinna ner i strupen och han svalde det. Det smakade lite beskt på samma gång som det också hade en sötma som Östen aldrig tidigare smakat. Östen stod alldeles still och väntade på att något skulle hända. "Vad väntar jag på egentligen?" tänkte han, när plötsligt.... En iskall känsla strömmade igenom hans kropp. Han började skaka och han fick stora frossningsattacker. "Ska jag dö nu, eller vad är det som händer egentligen?" lyckades Östen tänka mellan två våldsamma attacker. Efter något som verkade som en evighet började han känna sig bättre igen och han blev alldeles lugn och stilla.

Hans kropp uppfylldes av en ny känsla. Han kändes sig stark och full av energi. Starkare och mer kraftfull och fylld med mer energi än i hela sitt liv. Östen blev alldeles klar i huvudet och han kände sig lyckligare och mer tillfreds med livet är någonsin tidigare. Östen ställde sig i en av tornrummets fönstergluggar och såg ut över landskapet. Han såg ett ljus på himlen. Ljuset verkade komma närmare och närmare. Till slut var det så nära att Östen nästan kunde ta på det. Ut ur ljuset materialiserade sig en figur med långt vitt hår och skägg. Klädd i en skimrande vit cape och med en lång diamantinfattad spira öppnade han munnen och talade till Östen. "Östen, du är nu en av de utvalda. Genom att dricka Mis-Ter-Gees blod så är du för evigt ämnad att sprida gott omkring dig. Du har fått evigt liv och ska tillsammans med mig och Mis-Ter-Gee övervaka världen och dess människor och djur i evinnerlig tid. Ditt namn är nu inte längre Östen. Ditt nya namn ska vara Bi-Orn. Kom, följ mig..." Östen, eller Bi-Orn som han nu tydligen hette förstod nu vem den gamle mannen var. Det var "Den Störste" som han mött. Östen sade till "Den Störste" "O du Store, nu ser jag allting så klart. Ja, jag följer dig. Men sig mig bara en sak först. Vad är ditt riktiga namn?" "Mitt namn, ingen har frågat efter det eller vågat uttala det på många tusen år. Jag heter Gre-An-Le-Ku.

Och så for de bägge, Östen nu inte längre en människa utan en ande och gud, iväg för att göra gott i världen.

THE SLUT!
1998-08-18